Årets TV-serie är här, utan tvekan. Konstigare saker har kanske hänt, men Winona Ryder är tillbaka på scenen och hon tar igen alla förlorade år i Stranger Things.
Åttiotalet var ett fantastiskt årtionde, som såg många bra filmer. Men framför allt var det ett årtionde fyllt av framtidstro, där musiken gjorde ett försök att överträffa filmskapandet. Kanske är det därför som bröderna Duffer återvänder till åttiotalet i Stranger Things. Ta Goonies, Poltergeist, E.T., lägg till lite Arkiv-X (jag vet, det är inte åttiotal) och blanda med Stand By Me, så får du Stranger Things. En TV-serie blir inte mycket bättre än så här.
Serien börjar med att Joyce Byers (Winona Ryder) son Will (Noah Schnapp) försvinner, efter att ha cyklat hem efter en rollspelskväll hemma hos sin kompis Mike Wheeler (Finn Wolfhard). Mike och de andra två i kompisgänget – Lucas Sinclair (Caleb McLaughlin) och Dustin Henderson (Gaten Matarazzo) – börjar förtvivlat leta efter honom. Vilket också Joyce gör när hon inser att han inte sovit hemma. Hon är ensamstående, men hennes äldste son Jonathan Byers (Charlie Heaton), hjälper förstås till. Och så småningom får de hjälp av den nedgångne sheriffen Jim Hopper (David Harbour). Han har förlorat en dotter och bryr sig inte särskilt mycket om vad som händer i världen. Men han har ett stort hjärta och gör allt han kan för att hitta Will.
Samtidigt har en ung flicka som kommer att kallas för Elva flytt från … tja, jag ska inte säga något mer. I själva verket ska jag inte avslöja ett enda dugg av handlingen, bara säga att det här är en TV-serie du måste se. Har du växt upp under åttiotalet har du ytterligare anledningar att se serien, inte minst för att allt är väldigt autentiskt åttiotal. Fantastiskt välgjort.
Vad det gäller skådespelandet finns det inte en enda skådis som inte gör ett bra jobb. Millie Bobby Brown som spelar Elva är bäst av alla, hon överträffar till och med Winona trots att de tävlar om att se mest sorgsen ut. Humorn är också underbart varm, särskilt den råa men hjärtliga humor som finns mellan trion Mike, Lucas och Dustin – samt Will förstås, det lilla vi får se i inledningen. Och all tonårsblues som finns bland alla andra tonåringar i serien kan vem som helst komma ihåg, antingen för att man själv upplevt det eller för att man sett sina kompisar uppleva den där ångesten inför att inte ha någon att dejta eller kompisar man kan lita på.
Dessutom får Stranger Things bonuspoäng för att handlingen avslutas i säsong ett. Om det blir en säsong två eller inte vet vi inte, men den röda tråden går genom alla åtta avsnitt och det är svårt att inte vilja se avsnitt efter avsnitt direkt efter varandra.
Filmen hittar du på Netflix.