Efter att ha sett Cell kanske du aldrig mer använder din mobiltelefon, men det kanske det kan vara värt. Skräckmästaren Stephen King skrev boken Cell (Signal på svenska) 2006 och tio år senare kan vi följa John Cusack och Samuel L. Jackson i en kamp för livet.
När jag läste Signal 2006 slukades jag direkt av handlingen. Stephen King brukar vara känd för att långsamt bygga upp stämningar och karaktärer, men i Signal exploderar allt direkt. Det gäller även i filmen, där Clay Riddell (John Cusack) befinner sig på en flygplats. Alla pratar i sina mobiltelefoner eller stirrar på surfplattor, precis som det numera är överallt. Men plötsligt börjar det ringa överallt och de som svarar blir fullständigt bindgalna. Clay Riddell klarar sig eftersom hans mobil precis tog slut, men väldigt många människor börjar attackera andra och kaoset är ett faktum.
Clay Riddell flyr hals över huvud, får kontakt med Tom McCourt (Samuel L. Jackson) och Alice Maxwell (Isabelle Fuhrman). Tillsammans försöker de överleva och det är allt annat än lätt. Clay vill hitta sin familj i kaoset och det går naturligtvis inte att ringa till dem. Samhället börjar falla sönder direkt, men oväntad hjälp dyker upp i form av Charles Ardai (Stacy Keach), som har sina egna idéer om hur man ska överleva.
Det här är förstås ingen barntillåten film. Inte för att den egentligen är särskilt läskig i sig själv, men det är för mycket gore för att ynglingar ska se Cell. Handlingen är strålande bra, det går snabbt och känslan av apokalyps är grymt bra. John Cusack är mindre bra, han ser både sliten och galen ut, utan att ha svarat i telefon. Egentligen tillför han ingenting annat än att ränna runt, medan Samuel L. Jackson som alltid fyller sin roll. Men Cusack och överdriven djupdykning med kameran i misshandlade, bitna, slaktade människor drar ner hela filmen dessvärre. Mysteriet om vad som egentligen händer driver handlingen framåt på ett bra sätt, men Cell kunde ha blivit mycket mer. Bokförlagan följs till stor del, men som vanligt är boken bättre.