Första gången jag läste Sagan om ringen måste ha varit någon gång runt 1980 eller 1981. Fullständigt fascinerad över den värld som Tolkien målade upp slukades jag av de tre böckerna. När den första boken blev till filmen 2001 fick den gamla sagan verkligen liv.
Tolkien fick aldrig chansen att se sitt livsverk komma till liv på vita duken, men om han hade fått möjligheten att se vad Peter Jackson trollade fram skulle han antagligen ha sagt att det var en historia som kom så nära hans vision som möjligt. Tom Bombadil saknas visserligen, men Sagan om Ringen är ändå en väldigt fullständig tolkning av ett litterärt mästerverk.
När Gandalf (Ian McKellen) kommer till Fylke och möter Frodo (Elijah Wood) märks det genast att datortekniken som förminskar Wood till en hob fungerar. Detsamma gäller Sam (Sean Astin), Bilbo (Ian Holm), Pippin (Billy Boyd) och Merry (Dominic Monaghan). Peter Jackson har verkligen lyckats göra Tolkiens värld, med hober, orcher, alver och människor, så verklig det går. Ringens brödraskap, som ska ta den enda ringen – självaste härskarringen – till Domedagsberget för att förstöra den, samlas under Elronds (Hugo Weaving) försorg och tillsammans med Gimli (John Rhys Davies), Legolas (Orlando Bloom) och Aragorn (Viggo Mortensen) ger sig hoberna av. De jagas av allt från ringvålnader till Sarumans (Christopher Lee) minst sagt onda Uruk-Hai.
Vad som verkligen fick den gamla sagan att komma till liv var datorgrafikens alla möjligheter, men också ett fantastiskt skådespel från samtliga skådespelare. Färden till domedagsberget har bara börjat i den första filmen, men det ödesmättade äventyret har en fantastisk känsla av att vi verkligen befinner oss i en annan värld. Midgård må vara produkten av en författares fantasi, men det är minst sagt en makalös konstruktion som verkligen övertygar. Bättre än så här blir det inte.