Batman slåss mot Stålmannen i Batman v Superman. Bra eller kalkon? Vi ger dig svaret.
När jag hörde att den här filmen skulle bli verklighet höjde jag minst sagt på ögonbrynen. Batman slåss mot Stålmannen? Ööö… Varför då? Svaret i filmen är att Stålmannen har börjat ses som både ett hot och en räddning. Kan han ställa till det lika mycket som han kan rädda allt och alla?
Batman (Ben Affleck) börjar också ifrågasätta om Stålmannen (Henry Cavill) är så god som man en gång trodde. Samtidigt håller Lex Luthor (Jesse Eisenberg) på att försöka få fram tillräckligt med kryptonit för att tillverka nya vapen, som ska undanröja Stålmannen en gång för alla. Louis Lane (Amy Adams) är blåögt förälskad i Stålis och mitt i allt dyker Wonderwoman (Gal Gadot) upp, för att tillsammans med Batman lyckas bekämpa Lex Luthor, samtidigt som de vill få Stålmannen att samarbeta.
Ungefär så. Och hur häftiga effekter det än är så gillar jag inte upplägget. Skulle Stålmannen verkligen ens bli ett hot så tappar han hela sin karaktär, hela sin personlighet. Fram till den här filmen har det aldrig funnits några tvivel om att Stålmannen verkligen är den hjälte han är. Osjälvisk in i benmärgen, även om det har funnits äventyr i den tecknade versionen där han har blivit ond eller sinnesförvirrad. Det spelar egentligen ingen roll, eftersom det hela faller väldigt platt i Batman v Superman. Förutom det orimliga i att Stålmannen skulle vara en skurk känns det helt fel att blanda Batman och Superman. Batman lever bäst i sin egen lilla värld, utan ”riktiga” superhjältar med superhjältekrafter. Christopher Nolans serie gjorde Batman rentav trovärdig, medan Batman V Superman tar ner den gamle läderlappens aura till en väldigt låg nivå.
Konstigt nog är Ben Affleck, som bespottats långt innan Batman v Superman hade premiär, den som fyller sin roll bäst. Han känns trött på ett bra sätt, och luttrad bortom bitterhetens yttersta gräns. Kanske för att plotten är så ihålig som den är. Jeremy Irons som butlern Alfred fungerar också bra, precis som Henry Cavill i sin roll (minus de taskiga premisserna, vilket inte är hans fel). Jesse Eisenberg som Luthor är lite fisljummen, bra på ett sätt men inte särskilt engagerande. Och just engagerande är vad Batman v Superman inte är. Jag tittar, men känner ingenting annat än jaha, här var det dags att spendera pengar på effekter igen.
Fler Filmspanare har recenserat Batman v Superman: