Trilogin om Bilbo och hans äventyr i The Hobbit-filmerna har avslutats och det med bravur. Men även om jag tyckte att trilogin lyfte en hel del när den väl var avslutad, finns det en hel del jag inte tycker fungerar. Här är en lista på bra och dåliga saker i trilogin.
Med risk för SPOILERS för dig som inte har sett filmerna:
Dåligt:
Längden – det behövdes inte tre filmer för att berätta den här historien, den är väldigt utdragen. En, möjligtvis två, hade räckt.
Radagast (Sylvester McCoy) – tillför ingenting annat än att få oss må dåligt över fågelboet.
Örnarna – ärligt talat, var Jackson verkligen i ett så stort behov av att försöka upprepa känslan från Sagan om Konungens Återkomst?
Mikael Persbrant – fick till slut väldigt lite tid på duken, och tur är väl det. Ingen större rollprestation och inte alls samma figur som boken beskriver i form av Beorn.
För lite fokus på Bilbo – Boken handlar mycket mer om Bilbo och inte om nekromantikern, Radagast, orcerna med flera … Vi vill se ”tjuven” med sitt smarta, smygande sätt. En del finns med, men inte tillräckligt.
Nekromantikern – Störande dåligt, blev aldrig någon riktig ond fiende trots den uppenbara utvecklingen till ni-vet-vem.
Bra:
Smaug – en grymt välgjord drake och en av de bästa jag sett på film. Katla, släng dig i väggen.
Bilbo (Martin Freeman) – filmernas huvudperson spelas fantastiskt bra av Freeman och han är som klippt och skuren för rollen.
Gandalf (Ian McKellen) – lika klockren som alltid.
Alfrid (Ryan Gage) – Hur rolig som helst. Uppfriskande egoistisk där alla, eller åtminstone nästan alla – Stephen Fry var ju också med som sjöstadens härskare – är lite för präktiga.
Trollen – Skitroliga.
Kopplingen till trilogin – Tillsammans med Billy Boyds avslutande hitlåt kopplas The Hobbit-trilogin väldigt väl ihop med Lord of the Rings-trilogin.
Känslan och mänskligheten – Mitt i allt elände finns det hopp och värme, där lyckades trilogin lika bra som de tre Lord of the Rings-filmerna.
[wysija_form id=”2″]