Jason Bourne är tillbaka i den femte filmen i Bourne-serien och vi har recenserat en ökendammig actionrulle med fantastiska skådespelare.
Jag gillar Jason Bourne-konceptet. En stenhård agent, en konspiration som heter duga och actionscener utöver det vanliga. Den första filmen var riktigt bra och uppföljaren okej. När det är dags för en femte film krävs det en hel del för att Jason Bourne inte bara ska bli en upprepning av tidigare filmer. Men det går att göra fem bra actionfilmer i samma actionserie, se bara på Mission: Impossible. Fast då krävs det att berättelsen innehåller något nytt.
Visserligen går det att argumentera för att mycket i handlingen är nytt. Jason Bourne (Matt Damon) gömmer sig undan sina gamla CIA-polare och lever på att slåss illegalt. Hans minnesförlust är ett minne blott, åtminstone till större delen. Han försöker fortfarande komma på vad som har hänt med hans pappa och samtidigt undvika att bli upptäckt. På samma gång har den före detta CIA-agenten Nicky Parsons (Julia Stiles) hackat sig in hos CIA för att avslöja några illegala aktiviteter. Vilket osökt för tankarna till Edward Snowden, även om det inte är riktigt samma sorts avslöjanden speglar det definitivt vår tidsanda.
Hackandet får CIA-direktören Robert Dewey (Tommy Lee Jones) att beordra Heather Lee (Alicia Vikander) att få tag i Nicky Parsons. Sedan är allt igång. Med en massa slagsmål, avslöjanden, hemligheter, snabba hopp fram och tillbaka över halva jordklotet för att till slut landa i Las Vegas. Och någonstans efter de inledande scenerna börjar allt kännas igen. Det ska visserligen erkännas att för den som ser Jason Bourne för första gången är det här med all säkerhet en av årets häftigaste actionrullar. Men har man sett de andra filmerna, särskilt de tre första där Damon var huvudperson och inte Jeremy Renner, så kan man nästan säga att man har sett den här också. Andra miljöer, andra bifigurer (förutom Julia Stiles) och samma tystlåtna Matt Damon.
Med det sagt, det är en okej actionrulle att slötitta på, men den är för lång för att vara lättsmält och för kort för att utveckla några djupa funderingar. Fast det var förstås inte meningen. All heder dock åt både Tommy Lee Jones och Alicia Vikander som är riktigt bra i den här filmen. Även om Tommy Lee Jones börjar kännas lite trött. Mer än det vanliga bittra, trötta ansikte han alltid visar upp, får jag en känsla av att han också tyckte att han sett alltihop tidigare.