Demolition är en stark film om hur det är att förlora den man lever med – och hur livet kan ta helt nya vändningar efter en olycka.
Davis (Jake Gyllenhaal) är rätt framgångsrik i sitt yrke som investerare. Hans svärfar Phil (Chris Cooper) och han har egentligen ingen större kontakt – förrän Davis fru Julia (Heather Lind) dör i en bilolycka där Davis är med, men överlever. Men när Phil närmar sig Davis blir Davis alltmer konfunderad och har svårt att hantera sorgen.
Till en början trodde jag att det berodde på att Davis var i chock, men väldigt snart får vi veta att han inte alls älskat sin fru. Han börjar på något underligt sätt sörja att han inte älskade Julia, och mitt i allt elände känner han sig helt borttappad. Vem är han, varför känner han ingenting och vart är han på väg när livet som en gång var så självklart plötsligt har vänts upp och ner?
Att se Jake Gyllenhaal få tappa fotfästet helt och kämpa för att återfå det gör att jag inser hur bra Gyllenhaal är. Dessutom får han i rollen som Davis möta Karen (Naomi Watts) och tack vare att Naomi Watts är en så fantastiskt duktig skådespelerska får Gyllenhaal verkligen visa vad han går för.
Något som utan tvekan lyfter Demolition är att den verkligen behandlar allt det där som är förbjudet när någon dör. Får man ens känna glädje eller hopp när livet för någon annan har tagit slut? Jake Gyllenhaal är som bäst när han spelar den här sortens karaktärer. Hans sätt att monotont stirra ut i ingenting lyckas förmedla just den där känslan av att allt gått åt pipan men att han faktiskt struntar i det.
Det håller nästan hela vägen. Mot slutet blir det lite tradigt, lite upprepningar, men stämningen håller trots att handlingen inte känns riktigt äkta. Filmtekniken som används är många långa, långsamma klipp och den bidrar starkt till den lite surrealistiska känslan. Precis som det är när någon dör. Är det verklighet eller bara ett överbelastat sinne som upplever en massa elände? Dessutom kunde Naomi Watts ha fått lite mer utrymme, fast man kan inte få allt.