Rogue One är ett fantastiskt bra möte mellan nytt och gammalt, på ett helt nytt sätt… Vi förklarar varför du måste se den första fristående Star Wars-filmen.
Rebellerna har fått reda på att ett fruktansvärt vapen håller på att färdigställas, varför de måste stjäla ritningarna. Vapnet har någonting att göra med Galen Erso (Mads Mikkelsen) och därför ser rebellerna till att frita Jyn Erso (Felicity Jones). Kopplingen till A new hope är kristallklar, Rogue One handlar helt enkelt om de där första inledande raderna i den första (fjärde) Star Wars-filmen, där vi får i rullande gula bokstäver reda på att rebellerna har snott ritningarna till Dödsstjärnan. Så att de lyckas vet vi, men hur det gick till har ingen vetat någonting om.
Jyn Erso är dock en motvillig hjälte. Vilket Cassian Andor (Diego Luna) försöker ändra på, tillsammans med sin robot K-2SO (Alan Tudyk). De får god hjälp av Chirrut Îmwe (Donnie Yen) som tror blint på kraften, utan att för den sakens skull vara en jedi, och hans beskyddare Baze Malbus (Wen Jiang). Mot sig har de hela imperiet och framför allt Orson Krennic (Ben Mendelsohn) som driver utvecklingen av Dödsstjärnan.
Rogue One är en actionfylld film, från början till slut, och det är precis så mycket Star Wars vi fans vill ha. Känslan från originaltrilogin finns där hela tiden, och Rogue One känns inte särskilt fristående. Istället får du se allt du ville veta om vad som hände precis innan A New Hope. Även om den här filmen inte handlar om familjen Skywalker så är det mycket Star Wars-känsla. AT-AT, Darth Vader, Dödsstjärnan, X-Wings, Tie-fighters, Star Destroyers, laservapen i mängder – med andra ord nästan allt du kan önska dig.
Dessutom är Felicity Jones perfekt i sin roll. Tuff, kaxig och lite lagom antihjälte. Ben Mendelsohn är en betydligt bättre skurk än vad jag trodde efter att ha sett trailern. Och övriga karaktärer är perfekta, med ett stort minus. Jag tycker inte Forest Whittaker fungerar särskilt bra. Jag har alltid tyckt att han är en bra skådespelare, men han är helt fel för Star Wars och dessutom känns även karaktären han spelar fel.
En annan liten detalj på minussidan är rebellalliansen. Mon Mothma (Genevieve O’Reilly) är en bra, tydlig ledare, och jag var verkligen nyfiken på att få veta mer om alliansen och hur den fungerar. I originaltrilogin får alliansen rätt lite utrymme, och i Rogue One får vi veta lite mer – men alldeles för lite. Det är för lite fokus på rebellernas organisation, även om vi faktiskt får veta mer i Rogue One än de andra filmerna tycker jag att Mon Mothma kunde fått mer utrymme. Inte bara fokus på action, så att säga.
Det till trots, Rogue One är en riktigt bra Star Wars-film och ett bra mellanspel i väntan på episod åtta.