Att vara olyckligt gift är förstås inte roligt. Att sedan bli kidnappad av ett par småskurkar kan förstöra livet för vem som helst. Lägg då på att din äkta make inte vill betala någon lösensumma för dig, då blir livet förstås … katastrofalt.
Det här är vad som händer Mickey Dawson (Jennifer Aniston). Hon är gift med Frank Dawson (Tim Robbins) och han ägnar hellre tiden åt sin älskarinna Melanie (Isla Fisher). De småfifflande skurkarna Ordell Robbie (Yasiin Bey) och Louis Gara (John Hawkes) är lika klantiga som de har hybris. Att ha lyckats kidnappa Mickey är en sak, att veta vad de ska ta sig till när hennes man Frank inte vill betala är en helt annan sak.
Berättelsen utvecklas väl, även om det aldrig blir vare sig särskilt spännande eller roligt. Däremot utspelas Life of Crime i slutet av sjuttiotalet och vi som var med på den tiden kommer definitivt att känna igen oss i både klädstil, sättet att prata på och miljöerna. Det är kanske filmens största behållning, tillsammans med att skådespelarna faktiskt gör ett bra jobb. Men tyvärr blir det en medioker resa genom sjuttiotalsmiljön. Det finns några riktiga ljusglimtar, inte minst när Mickey utvecklar ett Stockholmssyndrom och skurkarna, framför allt Louise Gara, visar alltmer empati för Mickey och hennes situation med den osympatiske maken.
Jag tror att filmens största problem är att Life of Crime försöker göra lite för mycket, vara lite av allt. Det är ingen renodlad komedi, ingen renodlad kärlekshistoria och den är inte mörk nog för att fånga vårt intresse. Life of Crime hade vunnit på att bli lite mörkare, minska relationsproblematiken och istället skapa en tydligare motsättning mellan skurkarna. Nu blir det ett medelbetyg, med ett litet plustecken för miljön, och med en rekommendation att se filmen när du vill göra en nostalgitripp.