Recension: Orange is the new Black

Okej, dags att erkänna. När jag började se Orange is the new Black hade jag ingen aning om vad ”is the new black” innebar. Google kan förstås förklara allt och nu vet jag att det är ett uttryck för att framhäva någonting som är modernt. Som en fängelsedräkt i orange. Med det i bakhuvudet satte jag mig framför Orange is the new Black – hädanefter bara benämnt som Orange – och blev… överraskad.

Fängelseserier är ingenting nytt, inte heller vad det gäller ett kvinnofängelse – men det hindrar inte Orange is the new black från att kännas ny och fräsch. Redan från start märks det att här ligger det mycket fokus på karaktärerna och vi får ofta följa med i tillbakablickar. Jag tänker snabbt på Lost – där en djupare insikt i karaktärernas liv gjorde serien mycket mer levande. Samma sak gäller i Orange, även om det inte är riktigt lika mycket djup som i Lost.

Serien är baserad på en verklig historia; Piper Kermans självbiografi ligger till grund för berättelsen. Det gör förstås berättelsen ännu mer intressant, även om händelserna givetvis har förändrats för att passa TV och för att skydda lite integritet.

Piper dömdes, även i verkligheten, för att ha tvättat pengar som skulle användas för att finansiera en drogverksamhet och domen blev 15 månader. Det är dessa femton månader i ett amerikanskt kvinnofängelse som TV-serien handlar om och, i likhet med så många andra TV-serier, är det en upplevelse som får oss tittare att börja fundera över om det är människor som vi ser, eller djur.

Fjodor Dostojevskij sade en gång att graden av utveckling i ett samhälle kan bedömas genom att ta en titt på samhällets fängelser – vilket mer än väl bevisas i den här serien – och det är lätt att se samhällskritiken bakom underhållningsvärdet. Djungelns lag råder, övergrepp sker hela tiden och den som inte förmår att värja sig själv kommer att bli uppäten, mördad eller tillbringa resten av sin fängelsetid som slav åt någon annan.

I många fall, som sexslav.

Orange är naket rå, beskriver verkligheten bakom murarna på ett sätt som känns äkta och blandat med fokus på karaktärer blir det riktigt bra. Taylor Schilling, som spelar Piper, gör en bra insats och lyckas väldigt väl förmedla chocken som uppstår när hon går från att leva ett alldeles vanligt liv till att tvingas anpassa sig till en verklighet som kräver den ena uppoffringen efter den andra.

Serien har nyss nått sin andra säsong och efter att ha gått på lite tomgång i mitten av säsong ett börjar den verkligen ta fart. Fängelsevakternas maktspel och ständiga sexuella dominans – de är förstås (nästan) allihop män – utgör en tydlig enad antagonist. Samtidigt finns det vakter (och chefer) som är schyssta och verkligen vill väl, vilket gör att även den mest cyniske tittare kan börja få sitt hopp om mänskligheten att tändas.

Orange is the new black är spännande, gripande och tidvis väldigt sorgsen – inte minst för att vi som tittare önskar att vi människor kunde bättre än så här – och greppet att visa fångarnas bakgrund är perfekt. Det får oss alla att inse att vem som helst kan hamna snett, inte minst på grund av kärlek.