Sex dödliga historier om hämnd, vackert paketerade i kortfilmsformat. Wild Tales är precis vad namnet antyder, vilda berättelser som har ett gemensamt tema. Spel och Film recenserar vad som kanske är årets överraskning.
Ända sedan jag såg Pan’s Labyrinth har jag börjat se allt fler spanska filmer, och blivit positivt överraskad flera gånger. Wild Tales är inget undantag. Enkelt filmad, med skådespelare som i flera fall lämnar en del att önska, går den ändå rakt in i blodet. Det första avsnittet, där en ung modell (María Marull) går ombord på ett plan, får mina tankar direkt att tänka på Twillight Zone – även om det inte är något övernaturligt. Istället blir jag positivt överraskad över vändningen den korta filmsnutten tar.
Samma sak gäller de andra fem filmerna. De är intensivt hopkokade, skickligt berättade av regissören Damián Szifrón, och skildrar en tillvaro där människans nakna, råa inre kommer fram till ytan. Precis som i alla apokalypsfilmer som passerat genom åren och där människor reduceras till djur, behöver huvudpersonerna i de här berättelserna ingen apokalyps för att knuffas över kanten. Istället har de sina fullständigt vettiga förklaringar till varför de beter sig som de gör.
Efter att ha sett alla episoderna har jag min favorit klar. Den sista filmen är bäst, med ett bröllop som går åt … tja, ni får se själva. Inga av filmerna är särskilt barntillåtna och de har en rejäl dos svart humor som kräver en viss sinnesstämning. Ett extra plus för musiken, som Gustavo Santaolalla står för. Den är mörk, stämningsfylld och passar perfekt. Ett annat plus ger jag åt den stora spridningen av karaktärer, och om den sista berättelsen är min favorit vad det gäller avsnitten så är sprängämnesexperten favoritkaraktären. Med sin framtoning får han nästan Michael Douglas i Falling Down att verka harmlös.
Vad jag inte riktigt gillar är att filmerna faktiskt är lite för korta. De bottnar aldrig riktigt, utan passerar lite för fort. Jag hade velat ha lite mer bakgrund, lite mer utveckling av konflikten – för berättelserna finns där. De har bara inte fått ta plats. Samtidigt är de tillräckligt lättsmälta för att ses i en följd, men jag känner mig lite som när jag käkat en väldigt fin avsmakningsmeny. Det var gott, men jag blev inte mätt – portionerna var för små var för sig.
Trots det, en mycket bra samling filmer med tillräckligt mycket mörker för att fylla större delen av hösten.