Super Mario Bros. släpptes 1985. Det skulle kunna räcka med det. Kan det inte räcka med det?
För plötsligt vet jag inte alls vad jag ska skriva om det. Det är ett spel som för många gamers av min generation är förknippat med det första mötet med tevespel. Det där mötet som så många barn hade med en grå box som föräldrarna hyrt hos videohandlaren eller rentav köpt som julklapp. Doften av ny plast och en sprillans ny mackapär att koppla i teven jämte movie-boxen.
Vi fryser bilden där.
Vi vet i detta ögonblick inte att så snart vårt lätt darrande pekfinger träffar strömknappen kommer våra liv att för alltid vara förändrade. Inte som att man slentrianmässigt skulle slänga sig med att ”detta är så stort att det kommer förändra ditt liv”, utan på riktigt, verkligen faktiskt att det är just så stort att det för alltid kommer förändra ditt liv. Super Mario Bros. är ett sidscrollande plattformsspel där målet för protagonisten Mario (eftersom ingen egentligen bryr sig om hans bror Luigi) är att överlista eller spöa den onde Bowser och rädda prinsessan Toadstool, senare aka Peach för att bryta någon förtrollning som ligger över Mushroom Kingdom.
Den enda handling vi egentligen behövde var dock att ta oss fram genom spelets färggranna, fantasifulla, chokladblockskantade banor från vänster till höger så långt som möjligt, helst ända till slutet.
Det finns dock en detalj i detta livsomvändande spel som vi kanske inte var medvetna om då, men som gjort sin markering som ett historiskt avtryck från en tid präglad av arkadspelen. I och med att spelet scrollar med Mario i hans färd och drivet ligger i att klara det, att ta sig igenom spelet, och inte alls att på en fast skärmbild prestera så bra som möjligt som i exempelvis Donkey Kong (1981) är high score-mätaren egentligen överflödig i Super Mario Bros. Vem bryr sig om den? Det handlar ju om att plocka 100 spänn för att få extraliv, och svampar och blommor och stjärnor för att bli fet så att man med lite tur och skicklighet slutligen kan rädda prinsessan. Det spelar ingen roll hur man ser på den detaljen idag. Spelet kom att bli det mest sålda spelet ever och bidrog starkt till att dra upp spelbranschen ur den krasch som den drabbats av 1983.
Med spelet har också så många känslor passerat genom mig. Jag har gråtit och bitit i handkontroller, men mest har jag varit lycklig och fullkomligt harmonisk, precis sådär som en gamer känner med ett spel som gärna får pågå i en evighet. Nu dock som ett minne, nu ett ögonblick.
Nu det där frusna ögonblicket då mitt pekfinger precis skulle trycka in strömknappen på konsolen. Just det korta ögonblicket. Det som förändrade mig, som öppnade en portal till en värld av gränslösa världar, som födde mig som gamer, och som genom det ögonblicket fortfarande ger mig så många extraliv att leva.