Tre veckor in i framtiden, i en stad med ett fängelse, en kåkstad, en Elvis-pub som går under namnet ”Disgraceland”, ett shoppingcenter, ett kärnkraftsverk, i en stad var som helst i USA, utspelar sig Grand Theft Auto 2
I denna tre-veckor-in-i-framtiden-dystopi är det sju kriminella gäng som äger gatorna. Eftersom spelaren får välja att spela i dagsljus eller under natten till PC-versionen går solen aldrig ner, eller upp, tre veckor in i framtiden för tre veckor in i framtiden hade skaparna av framtiden inte lyckats få till det där med dag-natt-cykel.
Men jag gillar Grand Theft Auto 2 och bryr mig verkligen egentligen inte om i vilken stad spelet utspelar sig, inte heller om det är tre veckor från idag, för i så fall vore kanske det mest dystopiska med framtiden om tre veckor vara att den ser ut som 1999 oavsett i vilken realtid spelaren befinner sig. Alltså runt samma tid då vi var rädda att plan skulle falla från skyn på grund av icke-uppdaterad hårdvara.
Grand Theft Auto 2 är samma sandlåda som Grand Theft Auto (1997) där spelarens verktygen och frihet är desamma. Att röra sig fritt i en stad där man kan bete sig i stort sett hur man vill, men där mekaniken mest tillåter dig att stjäla bilar, skjuta folk, köra över folk, svara på samtal i en telefonautomat då och då, att köra bil över hastighetsgränsen.
Men du är fri att gå runt helt fredligt och att hålla dig till hastighetsbegränsningen om du vill, även om det är en mycket större utmaning att hålla sig till hastighetsbegränsningen än att hålla gasknappen nedtryckt. Dessutom händer det ingenting i spelet om man inte pressar på gasen eller skjuter vilt omkring sig.
För att klara spelet krävs det nämligen att man tjänar poäng, eller pengar. Dessa intjänas genom att skjuta ihjäl någon, vem som helst, genom att köra in i andra fordon, allra helst genom att skjuta polisen, SWAT-team eller militären (de senare introduceras först här i spelseriens andra del, då spelaren i det första spelet enbart var hotad att bli busted eller nedskjuten av den lokala polisen).
Mest poäng/pengar tjänar man dock på att utföra uppdrag åt något av gängen i spelet, uppdrag som man helt naturligt får från en närliggande telefonkiosk. Det är nämligen någonting som också introduceras i Grand Theft Auto 2: gängen, och rivaliteten mellan gängen. Att utföra uppdrag åt ett gäng höjer protagonistens (ja, spelaren anses fortfarande vara protagonist) status hos det gänget, men sänker det hos ett rivaliserande.
Trots att grafiken mer eller mindre var densamma som i sin föregångare var Grand Theft Auto 2 ett efterlängtat spel och såldes i över 100 000 ex till PC och 300 000 ex till Playstation i USA.
Radiostationerna som spelas på random så snart spelaren sätter sig i en oftast begagnad bil är däremot uppgraderade från sin föregångare och sätter den där sköna känslan av en ganska slumpmässig in-game-musik.
Jag tycker det känns som att spelet har ett klarare mål mot sin föregångare, även om det här enbart handlar om att ställa till så mycket jävelskap som möjligt. Det händer mer i staden Varsomhelst tre veckor in i framtiden, än i föregångarens stad. Staden i Grand Theft Auto 2 är programmerad med ett fåtal andra individer som lever rövare och beter sig sporadiskt irrationellt och därmed mer dynamiskt i motsats till det första spelet.
Med facit i hand tror jag att Grand Theft Auto 2 är det spel i hela serien som mest uppmanar spelaren till att inte bara vara kriminell i allmänhet, utan att gå långt över gränsen och begå terrordåd.
Fortfarande var spelserien ingen större kontrovers.
Men det är först från spelets tredje del(ar) som staden vaknar till tredimensionellt liv. Det är först från spelets tredje del(ar) som staden bär pseudonym för en faktisk stad. Det är först från spelets tredje del(ar) som solen börjar gå upp, och ner. Det är först från spelets tredje del(ar) som staden också befolkas av prostituerade.