Sagan om den dumma apan
Donkey Kong börjar med sagan om den unga industridesignern Shigeru Miyamoto som fick i uppdrag att vända det misslyckade försöket och den ekonomiska förlusten av att sälja in spelet Radar Scope (1979) till USA. Det fanns 2000 spelmaskiner, men kretskorten behövde bytas ut mot ett annat spel, och kabinetten behövde målas om, eftersom ingen ville spela Radar Scope.
Miyamoto antog utmaningen och sög på tanken att göra ett spel med Popeye aka Karl-Alfred, men på grund av att Nintendo inte fick licensen blev han tvungen att tänka om. Han kom fram till att göra Popeye ändå, men att göra Bluto till en gorilla, Olive till Pauline och Karl-Alfred till Jumpman, ett namn som borde funka eftersom det gått så bra för Pac-Man (1980). I tre dagar och tre nätter skred Miyamoto till verket. Nej. Jag försökte hålla liv i sagan. Jag vet inte hur lång tid det tog. Förmodligen mer än 72 timmar.
Hur som helst mottogs spelet, under den märkliga titeln Donkey Kong, ganska svalt på Nintendo-kontoret i USA. ”Vadå Jumpman?” frågade man sig, ”Och herregud, vadå Donkey Kong?”. ”Det ska heta Donkey Kong och så är det med den saken” kan Miyamoto ha sagt, men höll till slut med om att Jumpman var ett ganska dåligt namn. ”Kalla honom Mario, efter hyresvärden här på kontoret, för han ser fan ut som han” sa någon.
Jumpman blev mycket riktigt omdöpt till Mario efter Mario Segale, hyresvärd för Nintendos huvudkontor i USA.
Namnet Donkey Kong var självklart för Miyamoto, som ville att antagonisten inte skulle vara ond i begreppet ondskas mening, utan snarare en dum apa, där donkey, alltså åsna, stod för att vara dum. Kong av japansk slang för gorilla. Det rullar i skrivande stund omkring en myt om att spelet skulle hetat ”Monkey Kong” men att det lästes som ”Donkey Kong” genom ett suddigt fax. Det finns ingen logik i den myten (ape-gorilla?).
Två av Nintendos mest ikoniska karaktärer föddes med Donkey Kong.
Mottagandet var fortfarande svalt på huvudkontoret i USA, man fattade helt enkelt inte riktigt vad det var för spel. Det var ju varken ett Maze Chase eller en Shooter.
Nej, Miyamoto hade skapat någonting annat. Han hade skapat en kärlekstriangel mellan en gorilla, en kvinna och en hoppande man. Han såg den kärlekstörstande gorillan som mannens husdjur, erkände att det fanns referenser till King Kong, men också att dramaturgin var exakt densamma som i Karl-Alfred, med undantag för att Bluto då är gorillan och den utstickande detaljen att gorillan är Marios husdjur. Allt detta utan att behöva licens av Karl-Alfreds skapare.
Miyamoto hade skapat dramaturgi i spel, och med det också plattformsgenren. I stort går spelet ut på att styra Mario från skärmens nedre del upp till Donkey Kong och på vägen hoppa över föremål som tunnor och eldflammor, akta sig för hoppstyltor, klättra i stegar och hoppa över plattformar.
Trots det svala mottagandet monterade man spelet och ganska snart hade man sålt alla 2000 enheter, och fler beställningar kom in. Nintendo blev tvungna att starta upp en ny produktion i USA för att hinna skeppa till kunden på grund av att frakten från Japan tog för lång tid. På ett år hade spelet sålts i 60000 enheter.
Ännu en megahit hade hittat till arkaden, till publiken och till allas hjärtan.
Förutom mitt. Personligen har jag aldrig tyckt om Donkey Kong. Om det är för att jag bara blir uttråkad eller om det var för att jag blev besviken då jag fick det till mig fast Super Mario Bros (1985) var mitt förstahandsval eller om det helt enkelt var för att Mario ständigt dog på grund av en löjligt kort fallhöjd vet jag inte. Det har bara aldrig tilltalat mig. Det bästa för mig med Donkey Kong är att spelet skapade Mario.
2007 gjordes dock dokumentären The King of Kong: A Fistful of Quarters som jag rekommenderar varmt. I filmen får vi följa Steve Wiebe som ger sig på Billy Mitchells oslagna high score-rekord. Filmen är en underbar skildring av old school gamers när de är som mest inbitna, och om hur mycket ett rekord i ett spel kan betyda.