Har du någonsin funderat på hur den onda fén i den gamla tecknade filmen Törnrosa blev ond så kan du få svaret om du ser Maleficent. Vi har tittat och kan konstatera att sagor håller än.
I den gamla klassikern Törnrosa dyker den onda fén Maleficent upp och ställer till det. I den här nya versionen av i princip samma historia får vi se berättelsen från en liten annorlunda vinkel – Maleficents vinkel. Maleficent (Angelina Jolie) lever i féernas land, intill människornas, och de två länderna umgås inte direkt. Det är till och med förbjudet att korsa gränsen, vilket människorna naturligtvis inte kan hålla sig borta från. Det handlar om det gamla vanliga, makthunger och rädsla. Det hela börjar med att Stefan (Sharlto Copley) korsar gränsen och stöter på Maleficent, fén som till en början lyckligt far omkring utan några onda tankar.
Vad som sedan händer ska vi inte avslöja, men det tar ett tag innan vi når till den klassiska Törnrosa-berättelsen, där Aurora (Elle Fanning) får sin förbannelse. Berättelsen om Maleficent följer den gamla Törnrosafilmen på sitt eget sätt och det är bara bra. Det finns gott om överraskningar i berättelsen och det finns gott om tillfällen att känna medkänsla för alla, utom kanske Stefan.
Visuellt är det en fantastisk film. Berättelsen kan man bara älska och hur den berättas i den här versionen är mer än okej. Det blir sällan alltför sockersött, även om inledningen kanske är lite väl kärleksfull vid färden genom älvfolkets land. När väl filmens mörkare sida börjar visa sig blir det riktigt bra och det här är ingen barntillåten film – det är elvaårsgräns som gäller.
Det finns många som inte verkar tycka att Jolie är en bra skådis, men jag är inte en av dem. Hon gör en riktigt bra tolkning – och mental förvandling – av Maleficent, vilket även gäller Sharlto Copley som mer än en gång överraskar. Elle Fanning kanske ser lite väl blåst ut ibland, men å andra sidan har ingen någonsin trott att Törnrosa ska vara en kvinnlig hjälte som läxar upp sin omvärld. Istället är hon sofistikerad, sjukt godtrogen och ett enkelt offer för vilken elaking som helst. Prinsen Philip (Brenton Thwaites) matchar nollställdheten rätt bra hos Aurora och hade kanske kunnat ta lite mer plats, men det är inte heller något som stör.
Jag skulle dock inte kalla Maleficent för ett mästerverk, det finns en del långa passager och en del dialoger som känns som om de har krystats fram. Dessutom är jag trött på remakes, även om det här är en av de mest lyckade på länge. Det är en tidlös saga i botten och den håller än idag, presenterad i ett trevligt format med gott om förtjänster. En film väl värd att se tillsammans med hela familjen.