The Shining skiner vidare. Långt efter att Jack Nicholson uttalade sin klassiska replik ekar galenskapen från Stanley Kubricks klassiker. Vi recenserar och konstaterar att skräck från förr var bättre.
Stephen King var kanske inte helt nöjd med Kubricks version av hans mästerverk, men han fick upprättelse i TV-serien från 1997. Den gamla klassikern vann dock många fans över världen. Personligen tycker jag att både filmen och TV-serien är grymt bra, de är två olika verk baserade på samma roman. Grundhistorien i båda två är likadan, den alkoholiserade och arbetslöse Jack Torrance (Jack Nicholson) får genom sina kontakter en sista chans till ett bra jobb. Han ska vara vaktmästare på det avlägset belägna hotellet The Overlook Hotel, beläget högt uppe i klippiga bergen, dit inga vägar går på vintern.
Han tar med sig sin fru Wendy (Shelly Duvall) och sin son Danny (Danny Lloyd). Danny har en förmåga att kunna se sådant andra inte ser, det kallas att han skiner – något som hotellets kock Dick Hallorann (Scatman Crothers) uppmärksammar. Hotellet har nämligen sin beskärda del av skrämmande saker att se, vilket Dick varnar Danny för. Och mer än så tänker jag inte säga om handlingen. Bara att två tvillingar, se bilden nedan, kan ge mardrömmar…
Däremot ska jag berätta att det här är inte en film för den som inte tål att se blod, eller som är lättskrämd. The Shining är fylld av psykologisk skräck, men även en hel del skräck som är betydligt mer påtaglig. Det avlägsna hotellet, där bara Jack och hans familj finns (eller kanske inte), med en filmteknik som bara Kubrick kan klara av, ger kalla kårar. Det finns en del problem med The Shining, som Shelley Duvall. Hon spelar alldeles för upprörd, och är inte alls som Wendy i boken. Dessutom är Dannys kontakt med Tony lite skum, men trots allt fungerar det. Tillsammans med att hela filmen verkligen andas sjuttiotal blir det grymt bra.