Filmrecension: Mississippi Grind (2015)

Speldjävulen kan gripa tag i oss alla och när det händer handlar det ofta om att försöka vinna tillbaka förluster. Vilket i sin tur leder till att förlusterna blir ännu större. Det är precis vad som har hänt huvudpersonen i Mississippi Grind. Är det en film värd 104 minuter? Spendera mindre än tio på att läsa vår recension, så har du svaret. Satsa 10 och vinn 94 minuter. 

Gerry (Ben Mendelsohn) är den typiske förloraren. Inte bara i spel, utan i livet i stort. Vi möter honom när han är på väg in till ett kasino, på väg att spela bort pengar han verkligen inte har råd att förlora. Där stöter han på Curtis (Ryan Reynolds), som är Gerrys raka motsvarighet i sin personlighet. Glad, öppen och karismatisk på alla sätt. De två slår sig ihop och vi får sedan följa med på en deprimerande resa när de ska försöka vinna tillbaka sina pengar.

Mendelsohn är en av mina favoritskådisar, särskilt när han spelar den här sortens roll. Han kan verkligen se ut som om han har sålt smöret, tappat pengarna, blivit rullad i tjära och fjädrar, anklagats för alla tänkbara brott och dessutom aldrig haft några pengar att köpa smöret från början. Riktigt eländig med andra ord. Ryan Reynolds är jag inte lika imponerad av och han gör sig inte bättre i den här filmen. Det är faktiskt Mendelsohn som gör att den över huvud taget går att se, trots att det är han som står för allt elände.

Visst finns det några ljusglimtar och det är inte heller svårt att känna sympati med Gerry, och för all del även Curtis. Men det är en lite för deppig film, med en handling som inte på något sätt är unik. Istället är det bara karaktärsdrivet, vilket kan vara helt rätt ibland. Men lite mer utveckling och utmaning hade jag velat se, det känns mer som att scener har staplats på varandra. Och till viss del fungerar det, men det räcker inte hela vägen.

mississippi-grind