Sakamichi no Apollon (Kids on the slope) av Yuki Kodama adapterades från manga till en tolv episod lång anime år 2012 med musik av den berömda kompositören Yoko Kanno.
Den här animen är sällsynt intressant ur en tidsdokumentär synpunkt. Det tog mig ett par avsnitt att faktiskt inse att handlingen utspelade sig på mitten av 60-talet. Referenser som t.ex att John Coltrane, den världsberömde jazz saxofonisten och kompositören, just avlidit; referensen till hur besviken den kvinnliga huvudprotagonisten Risuko Mukae blev av att ha missat ”Sound of Music” då den visades på biografen; referenserna till den vänstervridna studentrevolutionens massiva protester mot Japans ”nya” superhangarfartyg som beväpnats med atomvapen. Coltrane avled 1967, så bara det spikar tidsramen ganska säkert.
Sedan är det ju också de små vardagliga sakerna som t.ex att ingen har mobiltelefon, att folk inte verkar ha TV hemma i någon stor utsträckning, att mammorna tvättar kläderna för hand. Allt det gör den här animen annorlunda och ger en mycket speciell inblick i hur livet var för gemene man i Japan för 50 år sedan.
Huvudprotagonisten är Kaoru Nishimi, en ovanligt intelligent introvert kille som just börjat högstadiet efter att ha flyttat från storstaden Yokosuka till den mindre landsorten Kyushu där han nu bor hos sin farbror med dennes snobbigt odrägliga familj. Det enda Kaoru har är studierna och behovet av att få spela piano. Pga familjens höga status och rikedom, är det så klart enbart klassisk musik som är godkänt, men Kaoru blir vän med Sentaro Kawabuchi, en klasskamrat som fått ett mer eller mindre välförtjänt rykte om sig som ”Bad Boy”. Sentaros mamma blev gravid efter en skandal med en kille från den amerikanska marinkåren. Som ogift mor, lämnade hon Sentaro hos sina föräldrar och rymde sin väg för att aldrig återkomma.
Sentaros uppväxt präglades av grym rasism, där han stämplades som paria tack vare sin okände ”gaijin” pappa. Sentaro kanaliserade sin aggression på trummorna och den nya, spännande musiken som västerlänningarna kallar jazz. Det dröjer typ tre sekunder för Kaoru att smittas av Jazzfebern och tillsammans med en äldre grannkille som studerar på universitetet i Tokyo, och grammofonskivbutikens ägare och tillika Ritsuko Mukaes pappa, jammar de loss i skivbutikens källare varje dag efter skolan. Genom musiken känner Kaoru en frihet han aldrig känt förut och tillsammans finner de en underbar blandning av en mängd strömningar inom jazzen.
En sidonot som jag fann underhållande var Kaorus vilja att jamma in ”My favorite things”, en av musikstyckena ur Sound of Music, vilket också råkar vara en av John Coltranes mest kända paradnummer. En rejäl ode till Coltranes briljanta geni som jag fann riktigt hjärtevärmande. Kids on the Slope vann dessutom den 57e Shogakukan manga awards.
Sakamichi no Apollon är en utmärkt anime, väl värd att få fem stjärnor av fem möjliga.