Någon gång i mitten av åttiotalet upptäckte jag Judge Dredd i serieform. Hans hårda men rättvisa uppträdande var svårt att inte gilla, trots att serietidningsrutorna fylldes av våld och ett ständigt påpekande om att det minsann var lagen som gällde framför allt annat. Jag minns att jag redan då tänkte att Dredd var en Dirty Harry i framtiden. Dirty Harry, spelad av Clint Eastwood, tillhörde ännu en av hjältarna under min uppväxt.
Nyligen fick jag veta att seriens båda skapare, John Wagner och tecknaren Carlos Ezguerra, faktiskt var inspirerade av Dirty Harry när de grundlade Dredds uppträdande. Skjut först, fråga sedan och låt bli att le. Hur svårt kan det vara att vara tuff snut – oavsett om det är San Francisco eller Mega City 1?
Egentligen är det förmodligen oerhört svårt, eftersom både sjuttiotalets San Francisco, där Dirty Harry-filmerna utspelas, och Mega City 1 är städer fyllda till bredden med kriminella som handlar knark, agerar hallickar och mördar på löpande band. Megastaden är förstås snäppet värre, inte minst med tanke på att det bor 800 miljoner i staden, som täcker en stor del av den amerikanska östkusten. Kriminaliteten har blivit så svår att de styrande har gett poliserna – så kallade Judges – rätt att både agera polis, domare och bödel. Straffen delas ut på plats, utan rättegång, och saken är avklarad.
Ungefär som Dirty Harry brukade göra, med andra ord.
1995 dök den första, icke-tecknade, filmen upp där Sylvester Stallone spelade Judge Dredd. Just Dredd är en av de mest hårdföra domarna och fruktad även bland sina egna. Han har fångat fler bovar än många andra och ingen tvivlar på hans höga moral. Men när hans Lawgiver – det speciella vapen alla domare bär och som bara ska kunna användas av dem själva – har använts för att mörda blir Dredd själv arresterad.
Filmen Judge Dredd med Stallone i huvudrollen var helt okej, den följde serietidningen hyfsat men det blev lite halvfjompigt eftersom rollsättningen var som den var. Armand Assante som skurk fungerar i kostymdrama, men inte riktigt i en framtida sci-fi.
Betydligt hårdare blir det i den nyligen släppta Dredd, där hårdingen Karl Urban spelar Dredd. Han lyckas betydligt bättre än Stallone, kanske inte minst på grund av att han faktiskt aldrig tar av sig hjälmen. Dredd i serietidningen skulle aldrig ta av sig hjälmen som Stallone gör – åtminstone inte frivilligt. Den uppmärksamme, som vet att Karl Urban spelat Eomer i de två sista filmerna i Sagan om Ringen-trilogin, vet att den här killen är bra på att hålla tyst och se hård ut. Som Dredd.
Dredd är rå action från start till slut. Det finns inga bottenlöst djupsinniga karaktärer, men det struntar man i när man ser filmen. Man ser den antingen för att man gillar Dredd, eller för att man är svältfödd på science-fiction. Eller kanske är det båda delarna. Filmen är snygg, från början till slut, och även om den blir lite väl äckel-rå ibland är det Dredd hela vägen. Skurkarna skjuter – vid ett tillfälle skjuter de med tre vansinnigt effektiva kulsprutor – och Dredd använder både list och pondus för att övervinna allt och alla.
En klart sevärd film, som också är en lagom tribut till oss som gillade serieförlagan. Man kanske skulle kunna önska sig lite mer bakgrundsinfo, lite större vyer över Mega City 1 och kanske lite mer om världen utanför. Hade regissören Pete Travis tvingat in lite mer omvärldsbevakning skulle betyget ha kunnat nå över 90%. Nu blir det knappt över 80%, men jag är ändå nöjd. Dredd lever vidare.
Vill du veta vad några andra recensenter tycker så ta en titt här:
Notis: Det här är ett gammalt inlägg, ursprungligen postat på CarlingCreations.se