Ant-Man är den senaste medlemmen i Avengers och vi recenserar filmen om mannen som blir liten som en myra.
Att kunna förminska sig själv är ett tema som har funnits länge i berättelser. Ant-Man skapades 1962, bara ett par år efter att den norske författaren Alf Pröjsen skrev böckerna om Teskedsgumman. Det är väl inte troligt att Stan Lee och grabbarna fick sin inspiration av Teskedsgumman, men helt omöjligt är det inte. Oavsett vilket handlar filmen Ant-Man om hur Hank Pym (Michael Douglas) vill skydda sin uppfinning för all framtid. Han är förstås väldigt väl medveten om hur farlig tekniken kan bli i fel händer. En armé av små myrsoldater skulle vara svår att stoppa, för att inte säga omöjlig.
Samtidigt har den välmenande tjuven Scott Lang (Paul Rudd) fått mucka från fängelset och bestämt sig för att aldrig hamna där igen. Han säljer hellre glass, eller gör vad som helst, bara det inte handlar om brott. Det blir dock lättare sagt än gjort, eftersom han behöver pengar för att få ihop till underhållet till sin dotter Cassie (Abby Ryder Fortson) – annars får han inte träffa henne. Hans polare Luis (Michael Peña) har dock en stöt på gång, och Scott går motvilligt med på att utföra den. Under inbrottet får han tag i en dräkt och sedan börjar det roliga. Dräkten är förstås … tja, du fattar.
Hank Pyms fiende är Darren Cross (Corey Stoll), som vill åt Hanks teknik. Mitt i allt finns Hanks dotter Hope van Dyne (Evangeline Lilly) som hjälpt Darren Cross att ta över Hanks företag. Triangeldraman finns det gott om i Ant-Man. Hank Pym – Hope van Dyne – Darren Cross är det ena. Scott Lang – hans fru Maggie (Judy Greer) – och hennes nye man polisen Paxton (Bobby Cannavale) är ett annat. Och samtidigt som det är bra med karaktärer och karaktärer som har avancerade bakgrunder och förhållanden, blir det samtidigt lite lätt rörigt. Här finns en hel del att hålla ordning på.
Men, det till trots. Det här är en äventyrsfilm. Full fart, med gott om effekter, och mitt i allt myror som kan kontrolleras. Filmens absolut största behållning är Scott Langs förvandling till Ant-Man. Det är på en helt annan nivå än Teskedsgumman, kan man ju säga. Det finns dock inte mycket nytt, men det är en bra berg-och-dalbana fylld av effekter som inte tar över. En schysst moral ligger till grund för hur hjältarna agerar, som alltid i Marvel-filmer. Däremot ställs handlingen på högkant av lite för många karaktärer, berättelsen vill lite för mycket. Och det blir lite för långt. En ordentligt klippning av scener hade Ant-Man mått bra av, men det är ändå en klart sevärd film.