Den verklighetsbaserade historien om en judisk kvinnas kamp för att återta ett värdefullt konstverk är vad dagens recension handlar om. Spel och Film recenserar Kvinnan i guld, med Helen Mirren i huvudrollen.
Varje gång jag ser en film om andra världskriget känner jag mig påmind om hur viktigt det är med historia, inte minst historia som handlar om att undvika misstag. Det är lätt att säga att i dessa tider är det viktigare än någonsin, men det är fel. Som om det någonsin aldrig blev viktigt att lära av hur fruktansvärt andra världskriget (och alla andra krig också för den delen) var/är. Kvinnan i guld handlar inte bara om kriget, utan snarare om dess verkningar. Likväl är det svårt att inte fokusera på krigets fasor, snarare än filmens berättelse.
Maria Altmann (Helen Mirren) är filmens huvudperson, och Altmann som nyligen gick och dog – hela 94 år gammal – flydde från andra världskriget. När filmen börjar är det 1998, i Los Angeles och Kvinnan i guld är den verklighetsbaserade berättelsen om hennes kamp för att återta några dyrbara ägodelar som nazisterna beslagtog. Framför allt handlar det om en målning av hennes moster, målad av Gustav Klimt. Vad som blandas med tillbakablickar från kriget blir så småningom en domstolshistoria där Altmann får hjälp av advokaten Randy Schoenberg (Ryan Reynolds).
Till att börja med måste jag nog ändå erkänna att det här är inte en film jag hade satt som förstaval, trots den viktiga historien. Men Helen Mirren är en riktigt bra skådis och ända sedan jag såg henne som Morgana i Excalibur har jag haft stor respekt för hennes talang som skådespelerska. Och Ryan Reynolds är bra på det mesta. Vilket tillsammans med en väldigt mycket intressantare historia än vad jag hade kunnat ana gör att filmen lyfter. Och den lyfter ordentligt, trots att det tidvis blir rätt segt. Det spelar dock mindre roll, för lite drygt 100 minuter efter att filmen har börjat är alla som sett den en viktig erfarenhet rikare – och än en gång är det bevisat. Vi får aldrig glömma.