Bloggkollegan Sparo reflekterar idag över en debattartikel från en grupp med förbundsordföranden i ett antal fackföreningar. Debattartikeln, som publicerats i Aftonbladet, vill argumentera för att vi kan få ner arbetslösheten genom att låna mer pengar. Ämnet är alldeles för intressant för att inte kommentera.
Till att börja med delar jag Sparos reflektioner. Man ska inte handla för pengar man inte har, det är grunden i en sund ekonomi. Ibland behövs det, det håller jag med om och jag kan förstå hur herrarna och damen förbundsordförande tänker i deras artikel. Om vi lånar en hög pengar kan vi ”skapa” arbeten genom att betala för en upprustning av infrastruktur. Problemet är att arbeten skapas aldrig på det här sättet, för vad händer efter att lånepengarna har tagit slut. Räntan som ska betalas måste fortfarande betalas, skattepengarna som fås in av att fler har satts i arbete kan aldrig nå upp till lånesumman och de ”skapade” arbetena blir aldrig mer än tillfällig sysselsättning.
Enda sättet att få någon som helst kontinuitet i lånade pengar är att underlätta för antingen medborgarna eller företagen, och helst båda delarna. ROT och RUT var utmärkta sätt att skapa arbeten, eller snarare transformera svarta arbeten till vita.
Sedan kan jag hålla med om att infrastrukturen i landet är gravt eftersatt, något som pågått under lång tid. Men att låna till att fixa problemet är helt fel väg att gå, om man inte samtidigt ser till att stimulera tillväxt alternativt en sundare ekonomi.
Det finns dessutom en annan fråga som motarbetar alla sorters åtgärder för att minska arbetslösheten. Automatiseringen fortsätter och takten ökar. Det kommer inte att finnas tillräckligt med arbeten åt alla och även om nya uppstår kommer de inte att räcka. Att hälften av alla jobb försvinner är en överhängande risk, men också en möjlighet. Varför inte halvera arbetstiden på sikt för de jobb som blir kvar?