En kärleksfilm med Pierce Brosnan och Emma Thompson låter väl som en perfekt feelgood-film? Love Punch är här för att knocka oss med kärlek och nog blev vi knockade.
Richard Jones (Pierce Brosnan) och hans ex-fru Kate (Emma Thompson) är inte som alla andra par som skilt sig. De kan trots allt både prata och umgås med varandra utan att porslinet börjar flyga. Till en viss nivå åtminstone. Jag skulle ha önskat att de hatade varandra mer, det hade gjort filmen ett par snäpp bättre. Nu tvingas de iväg tillsammans på äventyr då Richards pension och deras gemensamma barns besparingar är låsta. Det beror på att hans företag har mer eller mindre gått i konkurs, vilket i sig beror på en skurkaktig kille från Paris.
Kate vill först inte hjälpa till, men när hon inser att även barnens pengar är hotade så går hon med på att ge sig av. Så, till Paris bär det iväg.
Pierce Brosnan är en skådespelare som kan överraska i sina roller. Som James Bond tyckte jag han var helt okej, i Dantes Peak visade han ännu en gång att drama eller action är rätt för honom, men komedier… Tyvärr, inte ens i Mrs Doubtfire var han övertygande eller rolig. Richard blir förstås trött när firman går i konkurs och Kate är trött på ensamheten. Det känns dessvärre som att Emma Thompson och Pierce Brosnan också är trötta på skådespelandet. Hela filmen är ett sömnpiller och vi blir knockade, men inte av kärlek utan tristess.
Det kan givetvis bero på mig, att jag inte är den som väljer en kärleksfilm i första hand när jag inte har något att titta på… Men Love Punch går på tomgång från start. Inga tvära kast, ingen kärlek som gnistrar och sprakar. Det blir lite roligare i Paris, där bilfärder och flängande längs Parisgator ger en känsla av action. Samtidigt blir skämten aldrig roliga, särskilt inte när gammalt kärleksgnabb dras upp mellan Kate och Richard.
Det enda som lyfter filmen är grundplotten, med bedrägeriet som ligger bakom stölden av stålarna från Richards företag. Det är ändå någonting jag vill veta mer om. Hur det går för Kate och Richard är tyvärr ingenting som väcker något större intresse. Filmen är dock lättsmält och det går förstås att gilla glädjen som paret uppvisar. Brosnan vaknar upp ur paltkoman ibland och briljerar, precis som Thompson, men i princip varenda replik går att förutsäga. Den här filmen hade antagligen fungerat bättre på nittiotalet. Idag finns det mycket roligare filmer och betydligt bättre kärleksfilmer.
Köp filmen hos CDON på Blu-ray.
[imdb id=”tt2234261″]