Finns det något bättre än att släcka alla ljus, krypa upp i soffan och se en riktigt bra skräckfilm? The Conjuring är en av de senaste årens bästa skräckisar och det beror inte på att den är baserad på en ”verklig” händelse. Det beror på helt andra saker – och vilka berättar vi om här.
Till att börja med; The Conjuring är faktiskt baserad på verkliga händelser. Därmed inte sagt att det som är övernaturligt i filmen har hänt på riktigt. De verkliga händelserna handlar om att det gifta paret Ed och Lorraine Warren var sin tids främsta paranormala utredare och de utredde fall där någon hade blivit besatt eller där det spökade ordentligt hemma hos folk. Flera av händelserna har lett till böcker och filmer, bland annat Amityville Horror (Huset som Gud glömde). Ett av de mer kända fallen är familjen Perrons hemsökta hem, vilket är fallet som The Conjuring baseras på
I filmen flyttar familjen Perron – mamma, pappa och fem döttrar – in i ett hus som ganska snart visar sig vara hemsökt. Lorraine och Ed kallas in för att undersöka vad som pågår, och det tar inte lång tid innan det är fullständigt uppenbart att någonting hemskt pågår. Filmen är till en början en ganska klassisk skräckfilm; med dörrar som stängs och röster som viskas – men stämningen som regissören James Wan har lyckats skapa är fenomenal. Här behövs inte en massa blod och inälvor för att skrämmas, istället serveras vi en smygande stämning som skjuter kalla kårar – inte bara längs ryggraden utan längs vartenda ben i kroppen.
Klassisk skräck
Det finns några saker som höjer The Conjuring över andra filmer i samma genrer – och det är inte att den hävdar att allt baseras på verkliga händelser. Det handlar istället om att det är klassisk skräck vi pratar om; tillbaka till The Shining, Halloween och Exorcisten. Smygande, krypande obehagskänslor över en obeskrivlig ondska och en ständig närvaro av det vi inte kan ta på.
Lägg sedan till Vera Farmiga – som gjorde en fantastiskt bra roll som Norma Bates i den nya TV-serien Bates Motel, som handlar om hur Norman Bates blev en sådan psykopat han är i Psycho. I The Conjuring gör Vera en minst lika bra roll som hon gjorde som Norma Bates, hon är övertygande från första stund och det går inte att se förbi hennes oro över sin egen familj. Patrick Wilson som spelar Ed är också riktigt bra; han är lagom hård och orädd, samtidigt som han visar ett genuint intresse för att hjälpa familjen Perron. Familjen Perron spelas av en hel hög duktiga skådisar – från mamma Perron (Lili Taylor, välkänd och erkänd), pappa Perron (Ron Livingston – Office Space, någon?) till döttrarna som alla gör en trovärdig jag-är-vettskrämd-insats.
Men stämningen och skådespelarna är inte det enda som gör att filmen sticker ut som en av de bästa skräckfilmerna på länge. Själva berättelsen är väl underbyggd och så trovärdig det nu går att bli med tanke på de övernaturliga inslagen. Som tittare faller man lätt in i sympati för allt hemskt som har hänt. Och naturligtvis är det en massa hemskheter som har lett till att huset är hemsökt.
Stark sjuttiotalskänsla
Sjuttiotalskänslan är också stark i filmen. Det är 1971 när Perron flyttar in och det märks på allt från kläder och frisyrer till bilar och annan teknik som kameror. Det gör att det finns egentligen ingenting att anmärka på – utom möjligtvis att jag tycker att det finns ett problem med slutet. Jag tänker dock inte skriva vad det är, då jag skulle förstöra filmen för dig som ska se den och allt jag gör är att sätta upp slutet på minussidan. Kommentera gärna nedan när du sett den så kan vi föra diskussionen vidare där.
Annars är det bara att vänta till mörkret sänkt sig över ditt hem, dra för gardinerna och släck alla ljus – den här filmen ska ses i totalt mörker. Helst ska det blåsa och regna lite också. Då garanterar jag att du kommer att bli skrämd ordentligt, åtminstone ett par gånger.
Andra bloggare som har recenserat The Conjuring: