Tidsresor är alltid knepiga, inte minst på grund av alla paradoxer som kan uppstå. Få filmer lyckas riktigt bra och som tur är hör X-Men Days Of Future Past till dem som lyckas. Här berättar vi varför.
I en inte alltför avlägsen framtid hotas mutanterna och människor som hjälper mutanterna av väktare – robotar som skapats på sjuttiotalet för att jaga mutanter. Trots mutanternas alla förmågor kan de inte besegra väktarna, varför Charles Xavier (Patrick Stewart) skickar Wolverine (Hugh Jackman) tillbaka till 1973. Det är mutanten Kitty Pride (Ellen Page) som står för tidsresan, genom att hon har förmågan att skicka tillbaka ett medvetande genom tiden till den tidens fysiska kropp.
Tja, den som inte gillar X-men eller tidsresor kanske kan sluta läsa här. Med ovanstående i bakfickan inser vi alla att här kan vi lätt stå inför förvecklingar som kan få Dallas att framstå som ett nyhetsinslag. Men tack vare att regissören Bryan Singer verkar ha ett sjätte sinne för vad som fungerar på den vita duken blir det aldrig särskilt rörigt, förutsatt att du som tittare hänger med i både dialog och handling.
Den som sett First Class gillade antagligen att få följa med på hur historien kring X-men fick sin början och personligen gillade jag karaktärernas utveckling väldigt mycket. Michael Fassbender är tillbaka som den unge Magneto och i framtiden träffar vi förstås Ian McKellen som Magneto. Det blir en riktigt bra blandning av nya och gamla karaktärer, som möter samma gamla utmaningar. Att gamla fiender måste samarbeta för att överleva är förstås ett mindre bekymmer när väktarna är minst sagt oövervinnliga. Jag är dock inte riktigt lika förtjust i den unge Xaviers (James MacAvoy) skådespelarprestation. Han känns inte lika gedigen som Patrick Stewart när det gäller att gestalta kryssmännens ledare.
Jennifer Lawrences insats som Raven är kanske filmens största uttryck för ångest. Hon lyckas gestalta konflikten inom Mystique vad det gäller den yngre versionen av Mystique / Raven, vilket egentligen inte är en särskilt ung version – hon bara ser ung ut.
Genomgående för hela filmen är den ödesmättade stämning som råder. I 1973, som Wolverine har skickats tillbaka till, kan vi känna av stämningen eftersom han vet hur snett allt kommer att gå. I framtiden håller mutanterna emot ett anfall från en armé av väktare och vi fattar direkt att om inte Wolverine lyckas stoppa robotarna 1973 så är det kört. Det är bara… hm, en fråga om tid…
Gillar du X-men kommer att älska DOFP. Gillar du inte mutanter kanske du ändå kan gilla den här filmen, eftersom den är storslaget filmad, fylld av imponerande skådespelare och syr dessutom ihop säcken med lösa trådar på ett sätt som överraskar.
Tips: Om du tycker att X-men är bra så gillar du förmodligen också Agents of S.H.I.E.L.D