Få datorspel har lyckats fånga en så bra rollspelskänsla som Eye of the Beholder-serien. Det första äventyret startade i staden Waterdeep och snart befann sig spelaren i underjorden…
Alla tre spelen bygger på reglerna från Advanced Dungeons & Dragons. Du skapar en karaktär som väldigt väl följer reglerna och det betyder att din rollspelskaraktär knappt tål en vindpust. Men det räcker inte med en karaktär förstås i ett rollspel, du får skapa hela fyra figurer och blandningen av olika rollpersoner är förstås viktig för hur väl du klarar äventyret.
Spelet spelas sedan i en tvådimensionell vy, där du ser in i ett semi-tredimensionellt fönster. Dungeon Master var först ut med det här formatet, som på sätt och vis kan sägas lade grunden till äkta 3D-spel i första persons-perspektiv. Trots att det inte är äkta 3D fungerar formatet väldigt väl och i början av nittiotalet var det här revolutionerande.
Att spela sig igenom äventyret tog sin lilla tid och det gällde att spara ofta. Striderna i Eye of the Beholder-spelen är inte särskilt avancerade, men det går inte bara att banka på monstren utan många gånger gäller det att försöka slåss samtidigt som man flyr genom grottsystemet. Äventyrande kräver också att man äter, så det gäller att hitta mat utöver de få ransoner du har med dig från början.
En annan sak som jag verkligen gillade med Eye of the Beholder-serien var att det gick att exportera sina karaktärer från ett spel till ett annat, åtminstone till det som följde efter. Det gav en väldigt bra kontinuitet och gjorde det lite enklare att klara av uppföljarna.
I serien ingick Eye of the Beholder (1991), Eye of the Beholder II: Legend of Darkmoon (1991) och Eye of the Beholder III: Assault on Myth Drannor (1993).
Om jag ska betygsätta de tre spelen så var del två klart bäst, med plotten kring prästerna och deras underjordiska komplex fyllt av … odöda.
